”Känner du dig missmodig eller mår psykiskt dåligt – du kanske har litiumbrist

Artikel med den rubriken publicerades som en krönika på  kurera.se, den 13 februari, 2017. Här nedan kan du läsa originalartikeln.  Fokus är lagd på litiums förmåga att stimulera mentalt välmående, men den som läst litiumboken vet att ett extra tillskott kan ha så många fler positiva hälsoeffekter. Den andra utökade upplagan av ”Litium det nya hälsomineralet”, som gavs ut i november 2016, går för övrigt att köpa på vulkanmedia.seadlibris.se eller bokus.se.


Att vi behöver mineralämnen som exempelvis magnesium, natrium, kalium och kalcium för vår hälsa vet nog alla som läser det här, men hur många känner egentligen till litium, och hur viktigt det är för att vi ska må bra? Litium är mycket närbesläktat med natrium och kalium och modern forskning har visat att det har en rad viktiga funktioner hos oss människor. Brister kan bland annat ledan till beteendestörningar och lättare depressioner.

Det hela började redan 1990 då det publicerades en artikel som visade att i områden i Texas med lite högre nivåer av litium i dricksvattnet, var frekvensen av självmord lägre, men även våldsbrott, våldtäkter och annan kriminalitet. Här rörde det sig som högst om nivåer av litium i en liter vatten som var tusen gånger lägre än den dagliga läkemedelsdosen människor sedan 1950-talet med grava psykiska störningar ätit. Ja, som många vet så är grundämnet litium märkligt nog ett läkemedel och lyder under läkemedelsförordningen.

Hur som helst så dröjde det till 2009 innan nästa studie kring självmord och litium publicerades. Det var en studie från Japan, och den visad på samma resultat. Det har nu publicerats ett tiotal studier kring detta från olika delar av världen. I en översiktsartikel från 2014, där man sammanställt alla studier, kunde man konstatera att det finns ett samband mellan högre nivå av litium i dricksvatten och lägre frekvens av självmord i befolkningen.

Har då detta fått någon uppmärksamhet i svensk massmedia eller över huvud taget diskuterats inom hälso- och sjukvården? Nej, att ett litet extra tillskott på litium skulle vara bra för hur vi mår mentalt har inte uppmärksammas på något sätt.

Men mycket forskning kring detta gjordes faktisk på djur redan under 1970- och 1980-talet där man uteslöt litium helt ur kosten. Getter, råttor och möss visade då tydligt på beteendestörningar som bland annat ökad aggressivitet, men hade också problem med fortplantningen. Man kunde också se att litium fördes över från modern till fostret, genom att mäta nivåerna hos djur som i andra och tredje generationen fick nära nog litiumfri kost.

De finns också en studie på människor från 2006 som visar att mammor till barn med autism hade 40 % läge nivå av litium i hårprover än mammor med barn utan autism, men att de autistiska barnen bara hade 15 % lägre nivå . Man ska inte dra för långtgående slutsatser av en sådan studie, men den motsäger inte det man sett i tidigare djurförsök, vilket skulle tyda på att litium ”tankas över” från mamman under graviditeten för det är så viktigt för fosterutvecklingen. En studie visar också att fostret har de högsta nivåerna av litium under första trimestern. Här behövs dock mycket mer forskning.

Mätning av mineralämnen i hårprover, som är ett mått på hur mycket litium man får i sig, har också visat på lägst nivåer hos personer som haft hjärtinfarkt, våldsbrottslingar och lågpresterande elever i skolan. Märklig med hjärtinfarkt kan tyckas, men litium minskar faktiskt också inflammationsgraden i kroppen.

När det gäller mentalt välmående så finns det också en mycket intressant studie på människor från 1994 där man gett ett tillskott på 0,4 mg litium per dag, (300-400 ggr lägre nivå än läkemedelsdosen), och jämför med en grupp som fick placebo. Efter fyra veckor visade de som fick litium på en starkt signifikant ökning i sin ”mental score”, medan de som fick placebo låg på samma nivå som innan.

Då det bara finns en sådan studie publicerad gjorde jag själv 2015 en liten motsvarande studie på 8 personer i två grupper. Den pågick dock bara i  20 dagar. Resultatet bekräftade den tidigare studien. De som fick litium ökade sin ”mental score” med 26 %, men de som fick placebo med bara 6 %.

Sambandet mellan ett litet tillskott på litium och mentalt välmående är dock bara en del av all den forskning som idag finns kring litium och effekter på vår hälsa. Idag vet vi också via biokemisk grundforskning varför litium har de effekter de har. Viktigast är dess påverkan på enzymet GSK3, som i sin tur påverka ett 100-tal andra enzymer varav 20-talet är transkriptionsfaktorer, dvs avgör vilka gener som ska vara aktiva. En av de viktiga effekterna man sett är att litium stimulerar tillväxten av nervceller i hjärnan.

Nu kanske någon undrar hur man kan få i sig lite extra litium och hur mycket man egentligen behöver för att må bra. Men det berättar jag om en annan gång.

/PJ

Standard

Andra utökade upplaga lanseras på Allt för Hälsan

På Stockholmsmässan och Allt för Hälsan 25-27/11 lanseras den nya utökade upplagan av boken ”Litium det nya hälsomineralet”. Där finns att läsa fyra helt nya kapitel, och övriga kapitel har uppdaterats.

Under lanseringen kommer vi att sälja den nya boken till specialpris 100 kr mot normalpriset 179 kr. Passa på och besök mässan där du förutom att köpa boken kan lyssna på ett scenföredrag på fredagen 25/11 kl 13:30-14:00 och ett seminarium på lördag 26/11 11:00-11:50 som båda belyser litiums hälsobringande effekter.

http://www.alltforhalsan.se/

Standard

Litiumboken kapitel 14

14. Litium en del av helheten

Det finns många som mår dåligt idag, men som sjukvården inte alltid kan bota. Förutom våra ”folksjukdomar” cancer, hjärtkärlsjukdomar, mag-tarmproblem, benskörhet och diabetes finns det många personer med diagnoser relaterade till beteendet och nervsystemet.

Även om man kommit väldigt långt inom den medicinska vetenskapen är det fortfarande mycket man inte vet när det gäller vad som bygger hälsa och förhindrar att vi blir sjuka. Det vi behöver få i oss är inte bara de rent essentiella ämnena som har en klart bevisad nödvändig funktion. Det är bland annat också frågan om en rad ”balansämnen”. Syftet med den här boken var att visa på att litium är ett mycket viktigt sådant – kanske det viktigaste.

Det finns dock inga mirakelmedel – medicinens gordiska knut – som på ett enkelt sätt botar allt. Litium ingår i ett samspel med allt annat vi får i oss via det vi äter och dricker, och den miljö vi lever i. Det hela är mycket komplext, och det vi vet med säkerhet är att det finns betydligt mer att utforska än vad vi vet idag.

Då det mesta hänger ihop när det gäller kroppens funktioner är det ibland svårt att avgöra vad som egentligen är grundorsaken till ett symptom. Ser vi på hjärtinfarkt så är sjukdomen beroende av en rad olika faktorer som samverkar, vilket beskrivits tidigare. Samma sak gäller benskörhet och alla andra sjukdomar. Det är av den anledningen man
t ex kan hitta studier som visar att ett tillskott på kalcium, D-vitamin, K-vitamin eller litium var för sig kan minska risken för benskörhet. Men också att fysisk aktivitet och mat som inte försurar kroppen har positiva effekter. Om vi inte har ”allt på plats” ökar risken för sköra ben. Låga nivåer av någon viktig faktor gör att processer fungerar sämre. Vi blir inte akut sjuka, men det är bara en tidsfråga innan symptom uppkommer.

Vad boken visar är att litium är ett mycket speciellt ämne som kan påverka många processer i cellerna, men utan någon tydlig essentiell funktion. Det verkar mer vara ett smörjmedel, eller kanske en stötdämpare, som ser till att vissa processer fungerar mer balanserat. Man kan därför lite vårdslöst likna brist på litium vid att köra en bil som inte har några stötdämpare. Det är ju motor, växellåda, styrsystem och hjulen, samt givetvis drivmedel, som gör att bilen tar sig framåt – de essentiella funktionerna. För det behövs inga stötdämpare. Problemet är bara att färden blir lite stötig och obekväm. Och ju fortare man kör och ju gropigare vägen är desto större blir problemet. Tillslut kommer bilen också att gå sönder. En bil med bra stötdämpning är givetvis betydligt bekvämare att åka i, tål högre farter och håller längre.

Den kanske viktigaste funktionen för litium är att balansera de finstämda processerna i hjärnan och immunsystemet, samt dess nervskyddande effekt. De har i sin tur implikation på en rad sjukdomar som har att göra med hur vi mår rent mentalt och med neurodegenerativa sjukdomar, såsom Alzheimers. Men också med de sjukdomar där ett överaktivt immunsystem har betydelse, såsom kardiovaskulära- och autoimmuna sjukdomar.

När det gäller litiums betydelse för glukosmetabolismen finns det fortfararande mycket att utforska. Förvånansvärt lite finns redovisat i den vetenskapliga litteraturen, men de studier som finns redovisade i den här boken visar tydligt på att litium kan stabilisera blodsockret.

Ser vi på benskörhet så är det en komplex sjukdom där som sagt många faktorer kan påverka förloppet. Hur stor roll litium har är mycket svårt att säga, men utifrån de studier som redovisats här finns det både teoretiska och kliniska belägg för att ett tillskott skulle kunna ha positiva effekter.

Cancer är ett ännu mer komplext område där litium verkar kunna minska risken för en del tumörer genom sin hämmande effekt på GSK3. Av den anledningen finns det många läkemedelsbolag som försöker ta fram specifika GSK3-hämare. Betydligt mer forskning görs kring dessa syntetiska hämmare än på att utröna hur den naturliga GSK3-hämaren litium kan minska risken för cancer. Allt är dock inte så enkelt då det också visat sig att en för kraftig hämning av GSK3 är associerad med vissa tumörer.

Förutom sin balanserande funktion på olika processer verkar litium också ha en helt annan funktion genom sin förmåga att skydda cellerna mot vissa giftiga metaller. Det är också ett område där betydligt mer forskning behöver göras. Att litium kan ersätta aluminium, och därmed bryta upp skadliga korsbindningar i biologisk vävnad, har man vetat länge, men det finns bara några fåtal studier som visar på hur detta kan påverka celler och cellfunktionen. Ännu färre studier finns när det gäller kadmium, men den i boken beskrivna studien av Al-Azemi och medarbetare visar tydligt på litiums positiva effekter när det gäller att minska kadmiums skadliga effekter. Hur är det ingen som riktigt vet. Det finns dock en studie från 2013 som tyder på att det åter är frågan om effekter på aktiviteten av GSK3.(ref 1)

Något förmodligen mycket unikt som tas upp i boken när det gäller litium är dess förmåga att aktivt föras över från mor till barn under fosterstadiet, och ansamlas i de organ och celler där det bäst behövs. Litiumbrist kan därför maskeras i flera generationer. Några studier på människor som visar det finns inte, men de studier på råttor som redovisats i boken tyder på det. Överskott på litium verkar också kunna lagras i benvävnaden, enligt de studier som Patt och Pickett gjort.

Ju mer vi stressar, eller äter för ensidigt, desto större risk är det att vi blir sjuka. Även om litiumbrist inte är grundorsaken till många av dagens sjukdomar så är risken att få dem förmodligen större vid lågt intag.

Några studier som bevisar det finns inte. Att göra sådana är mycket svårt. De enda studier vi har, varav ett flertal redovisats i boken, är de biokemiska studierna som visar på de processer där litium kan vara med och påverka. Vad dessa visar är att litium har en roll i att både direkt hämma enzymet GSK3, men också indirekt via enzymet Akt som är en del i PI- och Wnt-reaktionsvägarna. Vi vet också att GSK3 fyller en viktiga funktioner när det är aktivt. Det gäller bland annat vårt immunsystem. Men skulle GSK3 hela tiden vara aktivt ”skenar” immunsystemet. Det viktiga är att ha en balans mellan aktivt och inaktivt GSK3.

Vi har också en rad djurstudier och epidemiologiska studier där man sett hur djur och människor mår i förhållande till mängden litium de får via vatten och föda. Bara dessa borde få myndigheterna att få upp ögonen.

Med dagens etablerade sätt att värdera information är dessa studier inte så mycket värda. Det gäller att visa på direkt orsak och verkan, så kallade kausalsamband. Kastar man en sten på en fönsterruta och den går sönder beror det med största sannolikhet på stenen. Några sådana samband finns inte för litium. Det närmaste vi kan komma ett sådant kliniskt samband är litium i högdos vid behandling av bipolär sjukdom. Men där finns egentligen inte heller ett sådant, eftersom vi inte vet varför vi har effekt, och alla med diagnosen svarar inte heller på behandlingen.

Det borde dock stå klart för alla som läst den här boken att det finns mycket som talar för att litium är ett viktigt ämne för vår hälsa. Trots det behövs betydligt mer forskning för att verkligen bevisa att så är fallet. Det är dels frågan om befolkningsstudier, men kanske främst kliniska studier där man ger ett extra tillskott av litium och sedan följer dessa personer under någon månad, men också under många år, beroende på vad man vill studera.

När det gäller det mentala välmående så visade Schrauzer att det räckte med några veckors tillskott av litium för att se positiva resultat. Men ska vi studera litiums förmåga att förebygga kardiovaskulära sjukdomar, benskörhet eller cancer krävs att man följer försökspersonerna under flera decennier. Samma sak gäller givetvis också om man vill visa att ett litiumtillskott förlänger livet.

Referenser

  1. Park CH et al, Serine 9 and tyrosine 216 phosphorylation of GSK-3β differentially regulates autophagy in acquired cadmium resistance. Toxicol Sci. 2013 Oct ;135(2):380-9
Standard

Litiumboken kapitel 13

 

13. Livslängd och litium

Efter att ha läst de tidigare kapitlen kanske det inte låter särskilt konstigt om man påstår att litium skulle kunna förlänga livet. Med sin balanserande effekt på en rad viktiga processer, som inbegriper GSK3 och IMPase, riskerar vi inte lika lätt att drabbas av en rad sjukdomar med dödlig utgång, men vi håller oss också mer friska rent generellt.

Det finns också några studier där man sett tecken på att ett extra tillskott på litium förlänger livet rent bokstavligt. En är en epidemiologisk studie från Japan, publicerad 2011 av Kim Zarse vid universitetet i Jena, Tyskland och Takeshi  Terao vid Oita University i Japan, där man visat att det finns en korrelation mellan standardiserat dödstal och nivån av litium i dricksvattnet. Trots att litiumnivåerna var mycket låga 0,0007 – 0,059 mg/l kunde man se en statistisk säkerställt resultat.  Ju mer litium i dricksvattnet desto lägre dödstal.

I artikeln redovisade forskarna också ett försök där de tillfört litium till odlingsmediet för en speciell typ av rundmask som ofta används inom fysiologisk forskning. Efter 20 dagar levde ca 10 % fler maskar av dem som fått litium. Efter 30 dagar var i princip alla döda förutom några få av ”litiummaskarna”.(ref 1)

I en annan studie gjord 2008 av Gawain McColl, vid Buck Institute for Age Research i Kalifornien, och medarbetare, testade man olika doser av litium i odlingsmediet för samma typ av rundmask. I princip alla levde efter 10 dagar, men efter 15 dagar hade 80 % dött av dem som inte fick något litium. Lägst dödlighet var det för de maskar som hade fått 10 mmol litium per liter näringslösning (ca 70 mg/l). Där var bara ca 30 % döda efter 15 dagar. Man kunde också se att högre nivåer av litium inte bidrog till längre livslängd utan tvärt om. Vi högsta testade nivån, 100 mmol, var alla döda efter bara 13 dagar.(ref 2)

En ofta använd markör för åldrande är att studera längden av cellernas telomerer. Telomerer är ändorna på våra kromosomer och de kortas av något efter varje celldelning. Korta telomerer är associerade med högre ålder, men också med hjärtkärlsjukdom, typ2 diabetes, stress och psykisk sjukdom.

En intressant iakttagelse är resultatet från en svensk studie av Lina Martinsson vid Karolinska Institutet som publicerades 2013. Hon undersökte patienter som behandlats med litium för bipolär sjukdom och längden på deras telomerer. Sedan jämförde hon dem mot en kontrollgrupp som inte fått litium. Resultatet var att de litiumbehandlade i snitt hade 34,5 % längre telomerer än kontrollgruppen i sina lymfocyter, den typ av vita blodkroppar som ofta används för att mäta telomerlängden. Vad hon också såg var ett svagt direkt samband mellan hur länge en person ätit litium och längden på telomererna.(ref 3)

Det finns ännu inga epidemiologiska studier där man undersökt telomererna hos personer som levt i områden med lite mer litium i dricksvattnet. Att man skulle kunna få motsvarande resultat som i Martinssons studie är dock inte helt otroligt.

Nu finns det i och för sig studier där man visat på att det finns andra faktorer som gör att telomererna inte kortas så mycket. Dels gäller det personer som motionerar mycket och i övrigt har en hälsosam livsstil, men det finns också en som visar att en måttligt förhöjd nivå av arsenik i dricksvattnet är associerat med längre telomerer. Den är bland annat gjord av Karin Broberg i Lund, och ”arsenikvattnet” kom från brunnar i norra delen av Argentina på över 3000 m höjd. Det intressanta är att tidigare studier visat att det ofta också finns hög nivå av litium i den delen av världen. Några uppgifter om litiuminnehållet i vattnet finns dock inte i arsenikstudien.(ref 4)

Frågan är hur mycket litium man måste få i sig dagligen för att uppnå hälsoeffekter och förlänga livet. Tyvärr finns det ingen som vet. Professor Schrauzer har angett 1 mg/dag som en nödvändig dos. Han grundar det på de effekter han sett i de epidemiologiska studierna, men också på den speciella studien han gjort med tillsats av 0,4 mg litium per dag, där han sett positiva effekter på mental förmåga och humör. I studien på Alzheimerspatienter däremot, visade det sig att även en så låg dos som 0,3 mg litium per dag kunde bromsa sjukdomsförloppet. Ska man tro den studien så kanske det räcker med 0,3 mg litium per dag för att kunna påvisa positiva effekter på åtminstone en åldersrelaterad sjukdom.

Referenser:

  1. Zarse K et al, Low-dose lithium uptake promotes longevity in humans and metazoans. Eur J Nutr.2011 Aug;50(5):387-9
  2. Gawain M et al, Pharmacogenetic Analysis of Lithium-induced Delayed Aging in Caenorhabditis elegans. , J Biol Chem. 2008 January 4; 283(1): 350–357.
  3. Martinsson L et al, Long-term lithium treatment in bipolar disorder is associated with longer leukocyte telomeres. Transl Psychiatry.2013 May 21;3:e261
  4. Li H, Broberg K et al, Arsenic exposure through drinking water is associated with longer telomeres in peripheral blood. Chem Res Toxicol.2012 Nov 19;25(11):2333-9
Standard

Litiumboken kapitel 12

Litium som skydd mot giftiga metaller

Aluminium och kadmium är två ämnen som inte har någon naturlig funktion hos människan. Dess joner Al3+ och Cd2+ kan däremot orsaka stor skada om de kommer in i kroppen.

Aluminium

Metallen aluminium är ett av våra vanligaste grundämnen på jorden. Aluminium finns dock inte naturligt som metall utan enbart som Al3+-joner i olika bergarter och alla jordar. Det kan tyckas märkligt att aluminium inte har någon biologisk funktion när det är så vanligt förekommande.

Vi får alla i oss en hel del aluminium varje dag via det vi äter och dricker. Men enligt myndigheterna är aluminium inte något som påverkar oss människor negativt i de nivåer vi normalt blir utsatta för. Enligt EFSA får vi normalt i oss mellan 1,6 – 13 mg per dag, men det är bara en bråkdel av det vi får i oss som tas upp av kroppen, ca 0.15 %. Det mesta av det vi ändå får i oss försvinner ut via njurarna utan att tas upp av kroppens celler. Förmodligen har dessa skyddsmekanismer selekterats fram genom årmiljoner av evolution för att aluminium påverkar livsprocesser negativt.

När det gäller människor visar experiment att aluminium är neurotoxiskt, men påverkar också andra celler och organ i kroppen negativt. Det beror på att den trevärt positiva aluminiumjonen kan korsbinda proteiner, men också strukturer i cellkärnan såsom kromatin, ett komplex av DNA och protein, så att det inte fungerar som det ska. Mer om det längre fram.

Aluminium är faktiskt farligt för allt levande. Därför har inte bara människor, utan även växter, speciella skyddsmekanismer för att se till så att vitala processer inte hämmas av det aluminium växter utsätts för. Skulle inte skyddsmekanismerna finnas skulle allt liv på jorden se helt annorlunda ut.

Trots våra skyddsmekanismer kan vi få i oss så mycket aluminium att det kan vara skadligt, och det finns därför gränsvärden för intag som myndigheterna satt upp. Enligt EFSA så är upp till 1 mg per kg kroppsvikt och vecka ofarligt, dvs 10 mg per dag för en person på 70 kg. Men 13 mg per dag var ju övre gränsen för det normala intaget, och många får förmodligen i sig betydligt mer, så man undrar hur det kan komma sig att myndigheterna inte ser allvarligare på detta. Vi vet idag inte heller något om eventuella skadeverkningar av långvarigt intag av mindre mängder?

Forskarvärlden är dock inte helt enig kring aluminiums farlighet, men listan på vetenskapliga artiklar som visar på att det är något vi bör hålla oss borta från växer för varje dag. Trögheten i våra myndigheters agerande är inte förvånande på något vis. Orsaken är säkerligen den försiktighet som finns när det gäller vanligt förekommande ämnen där restriktioner skulle få stora ekonomiska konsekvenser. Jämför bara debatten om tandamalgamet där Socialstyrelsen förbjöd användningen först 2009, trots att man under många decennier känt till dess skadeverkningar beroende på innehållet av kvicksilver.

Hur kommer då litium in i bilden? Jo, det har visat sig i flera studier att litium kan minska aluminiums negativa effekter genom att bryta de korsbindningar som aluminium skapar. Det var redan på 1940-talet som den finlandssvenske biokemisten Johan Björksten gjorde en del experiment med litium och kunde se att det kunde ersätta aluminium i biologisk vävnad.(ref 1) Professor Schrauzer har också visat att tillskott på 2 mg litium per dag under 6 månader gjorde att nivån av aluminium i hårprover steg med 150 %. Schrauzer trodde det berodde på att litium trängde ut aluminium ur annan vävnad.(ref 2)

I en studie från 2010, gjord på råttor utav P Bhalla och medarbetare från Panjab University, Chandigarh i Indien, där man orsakat DNA-skador med aluminium genom att tillsätta det i fodret, kunde man också se att ett tillskott på litium minskade skadorna. Man kunde bland annat se att aluminium klumpade ihop kromatinet i hjärncellernas cellkärnor medan litium löste upp det.(ref 3)

Det stora problemet är att vi i det moderna samhället får i oss mer aluminium och allt mindre litium än tidigare generationer. Aluminium används alltmer såsom tillsatser i läkemedel och matvaror. Vissa matvaror innehåller även naturligt höga aluminiumnivåer, och försurningen av våra jordar gör också att mer aluminium kommer in i det biologiska kretsloppet – även via dricksvattnet. Det finns faktiskt också hela 11 tillåtna livsmedelstillsatser (E-nummer) som innehåller aluminium. Samtidigt gör vårt sätt att bruka jorden att det vi äter innehåller allt mindre litium.

Livsmedelsverket är otydliga i sin information. På deras hemsida kan man läsa; ”Får du i dig mycket aluminium kan det skada hälsan”. Vad som är ”mycket” säger man inget om, likaså anges inget gränsvärde för mat. Man avråder dock från att tillaga, värma upp eller förvara sura livsmedel i förvaringskärl av aluminium, eller låta sura matvaror komma i kontakt med aluminiumfolie. Men det vi får i oss via tillsatser i maten – inte ett ord! Vissa varor kan innehålla mycket höga nivåer via de E-nummer med aluminiumföreningar som är tillåtna.

Det finns en studie från 2011 där man analyserat 1 431 matvaror med avseende på innehåll av aluminium. (ref 92) Av dem innehöll 117 mer än 50 mg/kg, och de flesta var olika typer av konfektyrvaror, men också gräddpulver. Kakaopulver innehöll mycket höga nivåer av aluminium, i snitt 165 mg/kg. Andra studier visar dock lite lägre nivåer för kakao. Hur mycket det finns beror förmodligen på hur mycket aluminium det finns i jorden där kakaon odlas. Flera av de områdena med stora kakaoplatager är också kända för att ha hög halt av aluminium i jorden. (ref 4)

Aluminiumförgiftning är en process som hos de flesta går väldigt långsamt, man blir alltså inte akut sjuk. Många anser dock att inlagring av aluminium i olika vävnader är en viktig orsak till det kroppsliga åldrandet. Så högre intag av aluminium kan göra att vi åldras fortare, förutom att det gör oss sjuka. En sjukdom som ofta kopplas till aluminium är Alzheimers, men forskarna är oeniga. Kanske litiums positiva effekter man sett hos just Alzheimerspatienter också har att göra med att litium kan ersätta aluminium, och därmed minska hopklumpningen av forforylerad beta-amyloid eller tau-tangels. Kanske har litium både effekt genom att minska fosforyleringen och genom att tränga ut aluminium.(ref 5-7)

Vissa forskare tror även att aluminium är en bidragande orsak till åldersdiabetes, åldersrelaterad försämring av immunförsvaret, muskeldystrofi, ALS, Parkinson och sarkoidos, mm. (ref 8) Kanske också den stelhet vi får i kroppen när vi blir äldre delvis beror på aluminium. Idag är det ingen som vet. Att visa att det är aluminium som ligger bakom många sjukdomar och åldrandet är nämligen väldigt svårt då alla människor ständigt exponeras, och det är ofta ”sista droppen som får bägaren att rinna över”. Beroende på hur effektiva kroppens skyddsmekanismer är och hur hög exponering man utsätts för tar det också olika tid innan ”bägaren blir full”.

Ja, det är inte helt otroligt att det är litiums förmåga att motverka aluminiums negativa effekter som bidrar till att litium visat sig motverka åldrandet och förlänga livet, vilket behandlas i kapitel 13.

Kadmium

Kadmium är en av våra giftigaste tungmetaller. Det kan ge många olika typer av skador då det binder till vissa enzymer och gör att de inte fungerar. Vi får alla i oss lite kadmium via det vi äter då åkermarken kan vara förorenad via handelsgödsel eller rötslam, men också via luftföroreningar. Normalt tar kroppen upp väldigt lite genom magtarmkanalen – vi har skyddsmekanismer mot det liksom mot aluminium, men vid järnbrist ökar upptaget av kadmium.  Rökare och personer som äter mycket vegetariska produkter som odlats icke ekologiskt exponeras för mest kadmium. Man räknar också med att rökare får i sig 25-30 % mer kadmium än ickerökare då tobak har hög kadmiumhalt.

För några år sedan, 2010, kom det en studie som visar på att litium kan minska de skador som tungmetallen kadmium orsakar. Den var gjord av Majedah Al-Azemi och medarbetare vid Faculty of Medicine, Kuwait University. I den nämnda studien delade forskarna in hanråttor i fyra grupper. En grupp som fick kadmium, en fick kadmium och sedan litium, en bara litium, och slutligen var det en grupp som inte fick något alls – kontrollgruppen. Man tittade sedan på en rad olika parametrar som har med inflammation, försvaret mot fria radikaler och fortplantningsförmåga att göra.(ref 9)

Resultaten var sensationella, men har fått mycket lite publicitet. Hos gruppen av råttor som bara fick kadmium sågs ökad oxidation av fettsyror, minskad aktivitet av enzymer som skyddar oss mot fria radikaler, lägre nivå av testosteron och andra könshormoner, sänkt nivå av ämnen som håller cellerna vid liv och högre nivåer av ämnen som är förknippade med celldöd. De kadmiumbehandlade råttorna blev också sterila då produktionen av spermier slogs ut. De som efter tillförseln av kadmium fick litium visade på liknande nivåer som kontrolldjuren, eller bara en liten försämring, på de undersökta parametrarna. Gruppen som bara fick litium fick motsvarande värden som kontrollgruppen, men också bättre på bland annat ämnen som skyddar mot celldöd.

Så här avslutar forskarna sin artikel, vars huvudsyfte var att studera testikelfunktionen hos råttor som utsattes för kadmium. ”We have, therefore, demonstrated the protective efficacy of low dose Lithium against Cadmium induced testicular damage.”

Dåliga spermier står idag för ca 30 % av orsakerna till infertilitet hos människor, och i den industrialiserade världen är utsläpp av kadmium ett ökande problem. Trots att studien är gjord på råttor så ger den anledning att tro att tillförsel av litium i lågdos skulle kunna minska de skador kadmium orsakar hos oss människor. De grundläggande biokemiska processerna är i stort sett lika mellan råttor och människor.

Rent spekulativt skulle man också kunna tänka sig att litium skulle kunna hjälpa män som är infertila beroende på dåliga spermier. Något som styrker det är en nyligen publicerad studie, september 2014, där man sett ett tydligt samband mellan spermiers funktion och nivån av bly och kadmium hos män.(ref 10)

  1. Bjorksten J, Crosslinkages in protein chemistry. Academic Press, New York, Advances in Protein Chemistry, Vol 6. pp. 343-381,1951.
  2. Schrauzer GN, de Vroey E, Effects of Nutritional Lithium Supplement on Mood,  Biol Trace Elem Res, 1994, Vol 40; 90-101.
  3. Bhalla P et al. Potential of lithium to reduce aluminium-induced cytotoxic effects in rat brai. Biometals, 2010 Apr;23(2):197-206. doi: 10.1007/s10534-009-9278-4.
  4. Thorsten Stahl, et al, Aluminium content of selected foods and food Products. Environmental Sciences Europe 2011, 23:37.
  5. Bjorksten J, Aging, primary mechanism. Gerontologia 8: 1963; 179-192,.
  6. Klatzo H et al, Experimental production of neurofibrillary degeneration I. Light microscopic observation. Journal of Neuropathology & Experimental Neurology, vol. 24, 1965; pp. 187–199.
  7. Masahiro Kawahara, Midori Kato-Negishi, Link between Aluminum and the Pathogenesis of Alzheimer’s Disease: The Integration of the Aluminum and Amyloid Cascade Hypotheses. International Journal of Alzheimer’s Disease Volume 2011, Article ID 276393, 17 pages.
  8. Ganrot PO, Metabolism and possible health effects of aluminum. Environ Health Perspect.1986 Mar;65:363-441.
  9. Al-Azemi M et al, Lithium protects against toxic effects of cadmium in the rat testes. J Assist Reprod Genet, 2010; 27:469–476
  10. Pant N et al, Correlation between lead and cadmium concentration and semen quality. Andrologia. 2014 Sep 16. (Epub ahead of print)
Standard

Litiumboken kapitel 11

Det var ett tag sedan kapitel 10 publicerades, så det är hög tid att lägga ut kapitel 11. Det tar upp de vetenskapliga studierna som visar att litium skulle kunna vara en hjälp för att minska risken för benskörhet. Det är för övrigt ett område där det märkligt nog råder stor förvirring. En orsak till det är att barn och unga människor stärker sin benstomme med hjälp av mjölk medan hög mjölkonsumtion hos äldre kan skapa benskörhet. 

11. Benskörhet och litium

Man räknar med att benskörhet (osteoporos) drabbar ca 100 000 personer varje år i Sverige. Det finns också data som visar att varannan kvinna över 50 år och var fjärde man över 70 år drabbas under sitt resterande liv. Förutom personligt lidande för de drabbade så kostar det samhället stora pengar varje år. Man räknar med att frakturer i samband med benskörhet årligen kostar mellan 5-6 miljarder kronor. Antalet fall av benskörhet har ständigt ökat sedan man på 30-talet började registrera antalet höftledsfrakturer. De främsta orsakerna till benskörhet anses vara ändrad livsstil med mindre fysisk aktivitet, minskat intag av kalcium och D-vitamin, samt ökad försurning i kroppen.

När det gäller försurning av kroppen så beror det på en kost med mycket animaliskt protein, dvs mjölk, ost, kött, fågel, ägg och fisk.  Mycket bröd eller andra spannmålsprodukter ger också tillskott på syra, men det är egentligen inte någon större fara om man också äter mycket frukt och grönt som hjälper till att minska försurningen. Kroppen har ett naturligt buffertsystem för att hålla pH (surhetsgraden) på rätt nivå, vilket dock kan bli överbelastat vid för mycket syrabildande livsmedel. Det viktigaste buffertsystemet består av bikarbonat, men vi har också ett annat som består av fosfat.

Det kanske märkliga är att mjölkprodukter inte är en bra kalciumkälla i en redan försurad kropp. Det beror på att kalciumet i mjölken inte kan tas upp av benvävnaden då det vid försurning sker en nedbrytning av ben beroende på att kroppen måste komma åt hydroxidjonerna i benvävnadens hydroxyapatit för att neutralisera syrorna i kroppen.(ref 1)

Hydroxyapatit består förutom av hydroxidjoner av kalcium och fosfat. Problemet är att det blir för mycket kalcium i blodet om man samtidigt konsumerar mycket mjölkprodukter. Detta då kalcium kommer från både mjölken och benstommen. Mängden kalcium måste hållas inom mycket snäva gränser för att vi inte ska dö, då både för mycket och för lite gör att vitala funktioner i kroppen slutar fungera. Kroppen måste därför göra sig av med överskottet, vilket sker via njurarna. Det uppstår alltså en intern kamp i kroppen mellan att få upp pH och att inte ha för mycket kalcium i blodet, vilket kroppen löser med att bryta ner benvävnad och skicka ut överskott av kalcium via njurarna.

När försurningen av kroppen gått så långt att våra buffertsystem inte klarar av att upprätthålla pH bryts alltså benvävnaden ner. Hydroxidjo-nerna agerar alltså som oorganisk bas och höjer pH.

Om vi får i oss för lite kalcium måste kroppen å andra sidan lösa ut kalcium från benstommen för att komma upp i rätt nivå. Detta oavsett om vi är försurade eller inte. Både en försurning av kroppen eller för lite kalcium i kosten kan alltså leda till urkalkning av skelettet och benskörhet, men det hela är betydligt mer komplicerat då ben också hela tiden kan nybildas. Det krävs därför många år av obalans innan benen blir sköra.  Notabelt är också att ett högt intag av koksalt gör att mer kalcium försvinner ut via njurarna – och de flesta äter på tok för mycket salt.(ref 2)

Bladgrönsaker som grönkål, spenat och olika typer av sallad är betydligt bättre kalciumkällor än mjölk då de även är av basisk natur och inte sänker pH i kroppen. Likaså är mineralvatten med mycket bikarbonat att föredra framför vanligt kranvatten om man vill minimera risken att bli försurad.

Faktorer som påverkar nybildningen av ben positivt är också viktiga när det gäller att bekämpa benskörhet. Skelettet omsätts ungefär vart 7:e till 10:e år hos en frisk vuxen människa, och det är en speciell typ av benceller, osteoklaster, som hela tiden bryter ner benet. Detta måste då kompenseras av osteoblasterna, celler som sköter bennybildningen, för att få balans. För dem är oftast kalcium den begränsande faktorn, och vid för lågt intag av kalcium försvåras detta då allt kalcium går åt för att upprätthålla den livsviktiga miniminivån i blodet. Om vi då inte får i oss kalcium från födan, och om osteoblasterna inte stimuleras tillräckligt, får vi en minskad benmassa och benskörhet uppstår så småningom.

Nu finns det också vetenskapliga artiklar som visar att litium även kan stimulera osteoblasterna. Den första studien som visar det gjordes 2005 av Philippe Clemént-Lacroix från Prostrakan Pharmaceuticals och medarbetare från bland annat Yale University School of Medicin i USA.(ref 3) I studien, som gjordes på möss, kunde man visa att litium kunde stimulera osteoblasterna genom att hämma GSK3. Förutom att man såg det på att mössen som behandlades med litium fick mer benvävnad kunde man också se det på att de som fick litium fick fler osteoblaster och att livslängden för dem ökade. Med andra ord blev osteoblasttätheten i benvävnaden högre, och mer benvävnad kunde därför produceras.

Det finns också en studie från 2009 av Ali Zamani och medarbetare från Shiraz University i Iran.(ref 4) Den visar att personer som behandlats med litiumkarbonat hade signifikant mer benmassa än kontrollgruppen av obehandlade patienter. Om den ökade benmassan berodde på litiumkarbonats förmåga att höja pH i kroppen eller om det var litiums effekt på osteoblasterna är svårt att säga. Kanske var det en effekt av båda.

Intressant är att osteoblasterna även vid lågt pH försöker bilda benvävnad. Men det som bildas är ett nätverk av kollagen typ 1, den andra viktiga komponenten i ben, men då utan tillräckligt med hydroxyapatit som ger det stabilitet.

Ja, det är alltså många olika faktorer som spelar roll för benbalansen. Förutom de redan nämnda anser en del att K-vitamin har betydelse. Det är något det för övrigt finns gott om i de kalciumrika bladgrönsakerna.

Dagens rekommendation vid risk för benskörhet går trots detta oftast ut på intag av kalcium, D-vitamin och ökad fysisk aktivitet. Skulle man kombinera detta med ett extra tillskott av litium skulle man kanske kunna få ännu bättre effekt då de nya rönen alltså visar att litium kan stimulera osteoblasterna.

Referenser

  1. Arnett T, Extracellular pH Regulates Bone Cell Function. The Journal of Nutrition, 2008, 138:415-418
  2. Cappuccio FP et al, Unravelling the links between calcium excretion, salt intake, hypertension, kidney stones and bone metabolism. Journal of Nephrology, 2000, 13(3):169-177
  3. Clément-Lacroix P et al, Lrp5-independent activation of Wnt signaling by lithium chloride increases bone formation and bone mass in mice. Proc Natl Acad Sci U S A.2005 Nov 29;102(48):17406-11
  4. Zamani A et al, Lithium’s effect on bone mineral density. 2009 Feb;44(2):331-4
Standard

Litiumboken kapitel 10

I det här kapitlet beskrivs hur litiums hämmande effekt på GSK3 kan ha effekt på olika typer av tumörer som stimuleras av ett mer aktivt GSK3. Det sker förmodligen via den så kallade Wnt/beta-catenin-reaktonsvägen, Det hela är dock mycket komplext och det finns inget som säger att litium skulle kunna vara en generell behandling mot cancer. Man har dock sett att patienter som får litium mot bipolär sjukdom har lägre frekvens av cancer.

10. Cancer och litium

Cancer är samlingsnamnet för sjukdomar som är orsakade av okontrollerad tillväxt av celler. Det har blivit en av de vanligaste folksjukdomarna som varje år kostar många människors liv. Cancer kan ha sitt ursprung från de flesta organ och celltyper. Sedan 1970 har antalet nya cancerfall per år fördubblats från 28 500 till drygt 58 000 år 2012. De vanligaste cancerformerna är prostata-cancer följt av bröstcancer och cancer i tarmen. De utgjorde tillsammans drygt 24 000 av alla nyregistrerade fall 2012. Lägger man sedan till lungcancer så är vi uppe i 27 900 årliga fall, vilket är nästan hälften av alla nya fall årligen.

Cancer uppkommer när något går fel i cellen som är kopplad till DNA, alltså våra gener. Det är oftast frågan om skador på arvsmassan som gör att cellen börjar dela sig ohämmat. Att sådana skador sker kan bero på allt från extern strålning till tungmetaller eller andra miljögifter, men också i vissa fall beroende på retrovirus. Normalt sker hela tiden små mutationer och skador på våra gener, men det är ofta inget problem då kroppen har sina egna system för att oskadliggöra dysfunktionella celler. Om de processer i kroppen som ska ”reparera” cellerna, eller se till så att de bryts ner, inte fungerar uppkommer en tumör. Hur allvarlig cancer man får beror på vilken gen som muterats och i vilket organ cellen med den muterade genen finns.

Det intressanta är att GSK3 har en hel del med detta att göra. I en mycket omfattande översiktsartikel från maj 2014, av 12 olika forskare från både Europa och USA, redogörs för de senaste rönen.(ref 1) Vad man vet idag så kan GSK3 påverka 20 olika transkriptionsfaktorer, dvs proteiner eller protein-komplex som styr vilka gener som ska vara aktiva eller inte. GSK3 kan också hämma eller aktivera minst 24 andra proteiner där många, likt flera av transkriptionsfaktorerna, har med celldelning och differentiering av celler att göra.

En mycket viktig reaktionsvägar som hämmar GSK3 är Wnt/βcatenin-reaktions-vägen som styr celltillväxt och celldelning. Det finns uppåt 20 olika humana Wnt-protein som är identifierade och som är inblandade i detta. Det hela startar med att Wnt-proteinet binds till sin receptor på cellytan. För att så ska ske måste det först omvandlas till ett glykolipoprotein genom att binda till sig en molekyl palmitinsyra och glukos.

β-catenin å sin sida är ett annat protein som kan ta sig in i cellkärnan och ”tala om” att vissa gener ska vara aktiva. För att så ska ske får det inte vara fosforylerat. I normala fall, då Wnt inte ”signalerar”, kan GSK3 fosforylera β-catenin så att det är inaktivt. Cancer kan uppkomma när något går fel i den naturliga regleringen – och det finns faktiskt väldigt många sätt det kan gå fel på. Det gör det både svårt att visa på den direkta orsaken till en tumör och att bota cancern.

Wnt-reaktionsvägen är egentligen en samverkan mellan en rad olika proteiner, vilket gör det ännu mer komplext än ovanstående beskrivning. Om något av de olika proteinerna, som oftast är kinaser eller fosfataser, inte fungerar som de ska beroende på mutationer eller av nedärvda anledningar, kan celltillväxt och differentiering påverkas.

Likt alla reaktionsvägar där GSK3 finns med så kan litium ha betydelse. Under fosterutvecklingen och celldifferentieringen är Wnt/ βcatenin-reaktionsvägen väldigt aktivt, vilket gör att organ och vävnader växer till på rätt sätt. GSK3 aktiviteten är då låg. Även om Wnt-signalen har störst hämmande effekt på GSK3, så skulle man kunna spekulera i att det kanske är därför vi har högst nivå av litium i vävnaden under första trimestern av en graviditet. Hos den vuxna människan ska dock tillväxten och differentieringen av celler inte vara speciellt hög. Då är GSK3 mer aktivt. Beroende på balansen mellan aktivt/inaktivt GSK3 har vi mer eller mindre tillväxt och celldifferentiering. Vid tumörer har man alltså sett att den balansen är rubbad på olika sätt.

Balansen mellan tillväxt och låg GSK3-aktivitet och minskad tillväxt med högre GSK-aktivitet är något som hela tiden måste upprätthållas. När vi blir äldre och slutat växa måste processen alltså väga över mot minskad tillväxt. En viss tillväxt måste dock alltid ske då cellerna i kroppen ständigt dör och måste ersättas, men den snabba tillväxten som sker i början av livet får inte fortsätta. Vi måste vara i balans mellan celldöd och celltillväxt. Det som i huvudsak styr detta är tillväxthormon och könshormoner. När vi åldras ”krymper” vi ofta, vilket är ett tecken på att fler celler dör än nybildas.

Balansen kan vara olika i olika vävnader och organ. Detta är helt naturligt då vissa vävnadstyper som blodkropps-producerande stamceller måste ha en hög aktivitet, medan den är betydligt lägre i hjärnceller och vissa andra organ. Men då celler hela tiden dör måste det ske en nyproduktion, och då är det viktigt att inte ha för hög aktivitet av GSK3.

Vid tumörer har balansen rubbats på något vis så att en okontrollerad celltillväxt och celldelning sker. Man har också sett att orsaken i vissa fall kan vara överaktivt GSK3, vilket är lite märkligt då det borde dämpa tillväxten. Mycket forskning har därför lagts ner av läkemedelsindustrin för att ta fram specifika GSK3-hämmare, vilket tidigare nämnts. Närmare 50 stycken sådana GSK3-hämmare finns beskrivna, och flera av dem är under klinisk prövning.

Intressant i sammanhanget är att PTEN, som defosforylerar PIP3 så att inte Akt kan aktiveras och hämma GSK3, också är känt som en tumörbromsare. Inte helt ologiskt då ökad GSK3 aktivitet normalt borde minska tillväxten. Man har också sett att många olika tumörtyper förmodligen är orsakade av mutationer som gör att inaktivt PTEN bildas.(ref 2)

Mycket forskning görs idag på att hitta speciella gener som är överrepre-senterade hos personer med cancer. Mest känd är BRCA-1 och BRCA-2 som innehåller ärftliga mutationer som gör att risken för bröstcancer ökar. Man uppskattar att cirka 10 procent av alla som får bröstcancer har dessa muterade gener. Majoriteten av tumörerna beror alltså på spontana mutationer hos den drabbade eller kanske på ärvda gener vi ännu inte upptäckt som ökar risken.

Man har idag hittat mer än 50 gener som har mutationer som kan vara en bidragande orsak till att vissa lättare får cancer. De cancerformer där ärftlighet är vanligast är förutom bröstcancer, malignt melanom, tjock- och ändtarms- samt prostatacancer. Dessutom är även vissa gynekologiska cancerformer ärftligt betingade. Varför risken är ökad om man har dessa ”tumörgener” är inte klarlagt, utan bara att personer med dessa muterade genen oftare får cancer.

När det gäller vissa former av cancer såsom bröst-, prostata-, lever- och tarmcancer så finns det mycket som tyder på att GSK3 och störningar i Wnt/β-catenin-reaktionsvägen kan ha med det hela att göra. Det hela är fortfarande ganska oklart hur, och betydligt mer forskning behövs. Nyligen kom dock en artikel av Lidija Klampfer vid Southern Research Institut i USA som visade att vitamin-D kan minska risken för tjocktarmscancer. Det berodde på vitaminets förmåga att hämma Wnt-signaleringen.(ref 3)

Förenklad bild av hur Wnt hämmar GSK3 så att inte β-catenin kan fosforyleras. β-catenin kan då gå in i cellkärnan och starta pro-cesser där vissa gener blir aktiva. Förmodligen är litiums roll att ge en svag balanserande effekt genom att förstärka Wnt-signalen och se till så att lite av de effekter som Wnt ger finns kvar även då Wnt inte är aktivt. Vad som styr Wnts aktivitet är en rad andra processer, men det är det ofosforylerade β-catenin som är nyckeln till effekten.

Allt detta är givetvis ett enormt komplicerat samspel som innefattar en rad olika reaktionsvägar. Som spindeln i nätet finns dock GSK3 som ibland måste vara aktivt och ibland inaktivt, och då är litium med och balanserar processen.

När det gäller litium så har det gjorts en del tester på cellkulturer där man sett tumörhämmande effekt. En nyligen publicerad av Huili Li och medarbetare fån Huangzhong University i Kina visar att litium hämmar tillväxten av tjocktarms-cancer, men då genom att påskynda apoptosis.(ref 4)

När det gäller cancer som är hormonberoende, som prostatacancer oftast är, finns också studier som visar att en hämning av GSK3 kan minska tumör-tillväxten. (ref 5) Det beror på att GSK3 behövs för att receptorerna för testosteron ska fungera. Och då litium hämmar GSK3 blir effekten av testosteron inte lika hög. Vill man spekulera vidare kring det utanför cancer-området så kan det betyda att de effekter man normalt får av testosteron blir mer balanserade med ett extra tillskott på litium.

Intressant är också att litiums förmåga att hämma IMPase kan ha applikationer på cancerterapi då det gör att mindre PIP3 produceras.  Som nämndes tidigare så tror man att en del tumörer beror på inaktivt PTEN, vilket gör att man får ökad mängd PIP3, som via Akt hämmar GSK3. Om litium, via sin hämning av IMPase, ser till så att mindre PIP3 kan produceras blir hämningen av GSK3 inte så stor.

Referenser

  1. McCubrey JA, GSK-3 as potential target for therapeutic intervention in cancer. Oncotarget 2014 May 30;5(10):2881-911.
  2. Xu W et al, Posttranslational regulation of phosphatase and tensin homolog (PTEN) and its functional impact on cancer behaviors. Drug Design, Development and Therapy 2014:8 1745–175
  3. Klampfer K, Vitamin D and colon cancer. World Journal of Gastroint. Oncology. 2014 Nov 15; 6(11): 430-437
  4. Li H et al, Lithium chloride suppresses colorectal cancer cell survival and proliferation through ROS/GSK-3β/NF-κB signaling pathway. Oxid Med Cell Longev.2014;2014:24
  5. Liao X et al, Glycogen synthase kinase-3beta activity is required for androgen-stimulated gene expression in prostate cancer. Endocrinology. 2004
Standard